Etikett: invigningstal

Talare: Barack Obama
Titel: Invigningstal
Datum: 2009-01-20

”Kära landsmän: när jag står här känner jag mig ödmjuk inför den uppgift vi har framför oss, tacksam för det förtroende ni har ingjutit och medveten om de uppoffringar våra förfäder har gjort. Jag tackar president Bush för att han tjänat vårt land, liksom för den generositet och den samarbetsvilja han har uppvisat under hela denna övergångsperiod.

Fyrtiofyra amerikaner har nu svurit presidenteden. Orden har uttalats samtidigt som välståndets vågor har gått höga och fredens lugna vatten legat blanka. Ändå svärs eden inte sällan när molnen tornar upp sig och stormarna rasar. Vid sådana tillfällen har Amerika kämpat på inte bara tack vare förmågan och visionen hos dem som innehaft höga ämbeten, utan för att ”Vi, folket” har fortsatt att förlita oss på våra förfäders ideal och varit lojala mot de dokument med vilka nationen grundades.

Så har det varit. Så måste det förbli med denna generation amerikaner.

Det är välkänt att vi befinner oss mitt i en kris. Vårt land är i krig mot ett vidsträckt, våldsamt och hatiskt nätverk. Vår ekonomi är allvarligt försvagad som en följd av somligas girighet och ansvarslöshet, men också vårt kollektiva misslyckande med att fatta svåra beslut och förbereda landet för en ny tid. Hem har förlorats, arbeten har försvunnit, företag har slagit igen. Vår sjukvård är för kostsam, våra skolor utelämnar för många och för varje dag stärks bevisen för att de sätt som vi förbrukar vår energi stärker våra motståndare och hotar vår planet.

Dessa är krisens tecken, som kan mätas och sammanställas. Svårare att mäta, men inte mindre djupgående, är hur självförtroendet runtom i vårt land försvagas en gnagande oro för att Amerikas nedgång är oundviklig, och att nästa generation måste sikta lägre.

I dag säger jag till er att utmaningarna vi står inför är verkliga. De är allvarliga och de är många. De kommer inte att övervinnas lätt eller inom kort. Men det ska ni veta, Amerika de kommer att övervinnas.

På denna dag samlas vi här för att vi har valt hopp framför rädsla, ett enat syfte framför konflikt och oenighet.

På denna dag har vi kommit för att utropa ett slut på de futtiga klagomål och falska löften, ömsesidiga beskyllningar och utslitna dogmer som alltför länge har strypt politiken.

Vi är ännu en ung nation, men såsom Skriften säger är tiden inne att lägga barnsligheter åt sidan. Tiden är inne att på nytt bekräfta vår bestående anda, att göra kloka historiska val, att föra vidare den dyrbara gåva, den nobla tanke som gått i arv från generation till generation: det gudagivna löftet att alla är lika värda, att alla är fria och att alla förtjänar en möjlighet att till fullo fullfölja sin strävan efter lycka.

När vi på nytt bekräftar vår nations storhet inser vi samtidigt att storheten inte kan tas för given. Den måste förtjänas. Vår resa har aldrig präglats av genvägar eller förnöjsamhet. Den har inte varit en väg för de klenmodiga, för dem som föredrar ledighet framför arbete, eller som bara eftersträvar rikedomens och berömmelsens sötma. Den har snarare varit risktagarnas, de handlingskraftigas, de skapandes väg. Vissa av dem har ärats men alltsomoftast har det varit män och kvinnor som jobbat på i tystnad, som har burit oss fram längs den långa, ojämna vägen mot välstånd och frihet.

För vår skull packade de sina få tillhörigheter och reste över världshaven i jakt på ett nytt liv.

För vår skull slet de i fabriker och koloniserade Västern, uthärdade pisksnärtarna och plöjde den hårda jorden.

För vår skull stred de och dog, på platser som Concord och Gettysburg, Normandie och Khe Sanh.

Gång efter annan kämpade och offrade och arbetade dessa män och kvinnor, till dess att de fick valkar på händerna, så att vi kunde få en bättre tillvaro. De såg Amerika som någonting större än summan av våra individuella strävanden, mäktigare än den splittring som härkomst, inkomst eller käbbel kan åstadkomma.
Det är denna resa vi fortsätter på i dag. Vi är fortfarande det mest blomstrande och mäktiga landet på jorden. Våra arbetare är inte mindre produktiva än när denna kris började. Våra sinnen är inte mindre uppfinningsrika, våra varor och tjänster inte mindre behövda än de var i förra veckan eller förra månaden eller förra året. Vår förmåga är oförminskad. Men den tid då vi kunde vara orubbliga, då vi kunde skydda snäva särintressen och skjuta upp obekväma beslut den tiden är helt säkert förbi. Från och med i dag måste vi resa oss upp, sopa bort dammet från våra axlar och återigen börja bygga upp Amerika.

För vart vi än ser finns arbete att göra. Ekonomins tillstånd manar till djärv och snabb handling, och vi kommer att handla inte bara för att skapa nya arbeten, utan också för att lägga en ny grund för tillväxt. Vi ska bygga vägarna och broarna, de kraftnät och digitala band som göder vårt näringsliv och binder oss samman. Vi ska återge vetenskapen dess rättmätiga roll, och använda teknikens under till att höja vårdens kvalitet och sänka dess kostnader. Vi ska utnyttja solen och vindarna och jorden till att skapa bränsle till våra bilar och driva våra fabriker. Och vi ska omvandla våra skolor, högskolor och universitet för att möta den nya tidens krav. Allt detta kan vi göra. Och allt detta ska vi göra.

Det finns de som ifrågasätter vidden av våra ambitioner som antyder att vårt system inte kan hantera alltför stora planer. Men deras minne är kort. För de har glömt vad det här landet redan har gjort; vad fria män och kvinnor kan åstadkomma när deras föreställningsförmåga förenas med ett gemensamt syfte och nödvändighet med mod.

Vad cynikerna inte inser är att marken under dem gungar att de stelbenta politiska argument som har uppslukat oss så länge inte längre gäller. Den fråga vi ställer oss i dag är inte om vår statsapparat är för stor eller för liten, utan om den fungerar om den hjälper familjer att finna anständigt avlönat arbete, ger dem vård de har råd med, en värdig pension. Där svaret är ja ska vi bli bättre. Där svaret är nej, ska vi lägga ner. Och vi som hanterar skattepengar kommer att utkrävas ansvar att spendera klokt, ändra på gamla ovanor och bedriva vår verksamhet i fullt dagsljus för det är bara då vi kan återupprätta det nödvändiga förtroendet hos folket för dess styre.

Vi frågar oss inte heller om marknaden är en god eller ond kraft. Dess förmåga att skapa välstånd och öka frihet saknar motstycke, men denna kris har påmint oss om, att utan ett vakande öga kan marknaden tappa kontrollen och att en nation inte kan blomstra länge när den bara belönar de framgångsrika. Vår ekonomis framgångar har alltid varit beroende inte bara av storleken på vår bruttonationalprodukt, utan också av vårt välstånds räckvidd, av vår förmåga att ge varje villig själ möjligheten inte av välgörenhet, utan för att det är den säkraste vägen till vårt gemensamma bästa.

Vad gäller vårt gemensamma försvar avfärdar vi att det finns ett val mellan vår säkerhet och våra ideal. Nationens fäder, som stod inför risker vi knappt kan föreställa oss, författade ett samhällskontrakt för att säkra rättsstaten och medborgarnas rättigheter; ett samhällskontrakt som fördjupats genom generationers blodsoffer. Dessa ideal lyser fortfarande upp världen och vi tänker inte överge dem av praktiska skäl. Och till alla de folk och regeringar som ser på i dag, från de mest storslagna huvudstäderna till den lilla by där min far föddes: ni ska veta att Amerika är vän med varje land, man, kvinna och barn som söker en fredlig och värdig framtid och att vi är redo att leda igen.

Minns att tidigare generationer tog strid mot fascism och kommunism inte bara med robotar och stridsvagnar, utan också med hjälp av robusta allianser och varaktiga övertygelser. De insåg att vår makt inte ensam kan skydda oss, eller att den ger oss rätten att bete oss som vi vill.

I stället insåg de att vår makt växer när den utövas förståndigt, att vår säkerhet har sitt ursprung i vår strävans rättfärdighet, i kraften hos vårt föredöme, i det lugn som ödmjukhet och återhållsamhet inger.

Vi är detta arvs väktare. Genom att ännu en gång vägledas av dessa principer kan vi bemöta de nya hot som kräver ännu större ansträngningar ännu större samarbete och förståelse mellan nationer. Vi kommer att börja överlämna Irak till dess invånare på ett ansvarsfullt sätt och skapa en välförtjänt fred i Afghanistan. Tillsammans med gamla vänner och forna fiender kommer vi outtröttligt att arbeta för att minska kärnvapenhotet och tvinga tillbaka den globala uppvärmningen. Vi kommer inte att be om ursäkt för vår livsstil, och vi kommer inte att tveka att försvara den; till dem som försöker flytta fram sina positioner genom att skapa terror och slakta oskyldiga, till er säger vi nu att vår övertygelse är starkare och inte kan knäckas; ni kan inte överleva oss, och vi kommer att besegra er.

För vi vet att vårt lapptäcke till arv är en styrka, inte en svaghet. Vi är en nation som består av kristna och muslimer, judar och hinduer och icketroende. Vi har formats av varje språk och kultur från världens alla hörn; och eftersom vi har genomlevt inbördeskrig och segregation, och trätt fram starkare och mer enade från det mörka kapitlet, är vi formade att tro att det gamla hatet någon gång ska sjunka undan; att stamtänkandet snart skall upplösas; att när världen blir allt mindre kommer mänskligheten gemensamt att visa sin sanna natur; och att Amerika måste spela sin roll för att påskynda ny era av fred.

Till den muslimska världen: Vi söker en ny väg framåt, byggd på ömsesidiga intressen och ömsesidig respekt. Till de ledare runtom i världen som försöker så split eller skyller sina samhällens olyckor på Väst: Ni ska veta att ert folk kommer att bedöma er utifrån vad ni kan bygga, inte vad ni kan förstöra. Till dem som klamrar sig fast vid makten med hjälp av korruption, svek och genom att tysta meningsmotståndare: ni ska veta att ni är på fel sida om historien, men att vi kommer att sträcka ut en hand om ni är villiga att öppna er knutna näve.

Till alla fattiga nationers folk: Vi lovar att arbeta vid er sida för att få era bondgårdar att blomstra, låta rent vatten flöda, ge näring till svultna kroppar och kunskapstörstande sinnen. Och till de länder, som liksom vårt åtnjuter ett visst överflöd, säger vi att vi inte längre har råd att vara likgiltiga inför lidande utanför våra gränser. Inte heller kan vi förbruka världens resurser utan att ta hänsyn till konsekvenserna. För världen har förändrats, och vi måste förändras med den.

När vi betraktar den väg som ligger framför oss påminns vi med ödmjuk tacksamhet om de modiga amerikaner som vid just denna tidpunkt patrullerar avlägsna öknar och berg. De har någonting att säga oss, liksom de fallna hjältar som ligger i Arlington och viskar till oss genom åren. Vi hedrar dem för att de är vår frihets väktare, men också för att de förkroppsligar samhällstjänstgöringens anda, en vilja att finna en mening med någonting större än sig själv. Ändå är det i detta ögonblick ett ögonblick som kommer att prägla en generation precis den andan som måste uppfylla oss alla.

För även om staten kan och måste göra mycket, är det ytterst tillförsikten och beslutsamheten hos det amerikanska folket som denna nation vilar på. Det är vänligheten att släppa in en främling när flodfördämningarna har brustit, osjälviskheten hos en arbetare som hellre kortar sin arbetstid än att se en vän förlora sitt jobb, som gör att vi genomlider de mörkaste stunderna. Det är brandmannens mod att störta in i en rökfylld trappuppgång, men också en förälders vilja att föda upp ett barn, som till slut avgör vårt öde.

Våra utmaningar må vara nya. De instrument med vilka vi möter dem må vara nya. Men de värden på vilka vår framgång beror – hårt arbete och hederlighet, mod och rent spel, tolerans och nyfikenhet, lojalitet och patriotism – de sakerna gamla. De sakerna är sanna. De har varit den tysta drivkraften bakom utvecklingen genom hela vår historia.

Vad som behövs är en återgång till dessa sanningar. Vad som krävs av oss nu är en ny era av ansvar – ett erkännande från varje amerikan att vi har plikter mot oss själva, mot vår nation och mot världen, plikter som vi inte motvilligt accepterar, utan snarare uppfyller med glädje, fasta i vetskapen att det inte finns något så tillfredsställande, så utmärkande för vår karaktär, som att ge vårt allt för en svår uppgift.

Det är priset för och löftet i medborgarskapet. Detta är källan till vår tillförsikt – vetskapen att Gud anmodar oss att forma vårt öde. Detta är meningen med vår frihet och vår övertygelse – orsaken till att män och kvinnor och barn av varje tro kan delta i firandet över denna storslagna plats, och varför en man vars far för mindre än sextio år sedan inte skulle ha serverats på en lokal restaurang nu står framför er för att svära den mest högtidliga ed.

Så låt oss göra detta till en hågkomstens dag, av vilka vi är och hur långt vi har rest. Det år då Amerika föddes, i den kallaste av månader, samlades en liten skara patrioter vid falnande lägereldar på stranden av en isbelagd flod. Huvudstaden hade övergivits. Fienden ryckte fram. Snön fläckades av blod. Vid en tidpunkt då vår revolutions utgång var som mest ifrågasatt, gav vår nations fader order om att dessa rader skulle läsas upp för folket:

”Låt det för framtidens värld bli känt … att i den djupa vintern, då inget utom hopp och dygd kunde överleva … att staden och landet då, skrämd av en gemensam fara, gick tillsammans för att besegra den.”

Amerika: Ställda inför gemensamma faror, i denna vinters vedermödor, låt oss minnas dessa tidlösa ord. Med hopp och dygd, låt oss än en gång trotsa de iskalla strömmarna och uthärda de stormar som kan komma. Låt det bli sagt av våra barns barn, att när vi prövades så vägrade vi låta denna resa ta slut, att vi inte vände om, inte heller vacklade vi. Och med ögonen fästa vid horisonten och Guds nåd med oss, bar vi vidare frihetens stora gåva och lämnade över den i säkerhet till framtida generationer.

Tack. Gud välsigne er, och Gud välsigne Amerikas förenta stater.